Du. Jag är här. Du är där. Det är vi. Och det finns ingenting att säga.
Det finns det inte. Du. De som vill komma någonstans. De där som vill komma någonstans. De. Om det finns några sådana bland er. Du.
Du. Låt dem gå när de vill. Låt dem gå när som helst. Du. Vad vi vill ha. Vad jag vill ha. Vad jag kräver. Är tystnad.
Du. Men vad tystnaden kräver är att jag fortsätter prata. Du. Att jag fortsätter prata med dig. Du. Ge vilken tanke som helst en puff. En knuff. Den faller lätt. Den faller lätt på plats. Men puffaren och den puffade. Men knuffaren och den knuffade skapar något roligt, någonting underhållande som man kan kalla en diskussion. Du.
Du. Ska vi prata? Ska vi det? Eller vi kanske inte ska prata? Vi skulle helt enkelt kunna bestämma att vi inte ska prata? Som du vill. Det blir som du vill. Men nu är tystnaden. Men nu finns tystnaden. Men nu finns tystnader och orden skapar tystnader. Hjälper till att skapa tystnader. Jag har ingenting att säga. Du. Jag har ingenting att säga. Och jag säger det. Och det är vad jag behöver. Det är precis vad jag behöver just nu. Du. Den här tiden är inrutad. Organiserad. Vi skulle inte vara rädda. Vi skulle inte behöva vara rädda för de där tystnaderna. Det skulle vi inte. Du. Vi skulle älska dem. Vi får älska dem. Det här är ett beräknande sätt att tala, jag talar som jag skulle lösa ett matematiskt tal. Du. Som ett glas mjölk. Du. Vi behöver glaset och vi behöver mjölken. Du. Eller det kanske snarare är som ett tomt glas i vilket vad som helst skulle kunna hällas vid vilken tidpunkt som helst. När vi håller på, kanske, vem vet, en idé visar sig i det här pratet.
Du. Jag har ingen aning om det blir så eller inte. Har ingen aning. Vill inte veta det heller. Inte den blekaste. Om det blir så, okej. Om inte. Okej. Du. Se det som något som råkar vara där. Som genom ett fönster under en resa. Som genom ett fönster under en resa. Du. Ja, du. Just du. Om genom Jylland. Om över hela Jylland. Jylland är mer intressant. Då är Jylland mer intressant. Nästan för intressant. Särskilt för en köpenhamnare. Som är intresserad av allting. Trots sig själv. Det du. Trots sig själv. Ja, du. Trots sig själv.
Du. Nu vet han att han behöver Jylland i sig. Det du. Ja, du. Jylland liknar inget annat. Ingenting annat. Du. Mycket uppfriskande. Mycket vederkvickande för en köpenhamnare. Det du. Jo du. Det är som ett tomt glas. Jo du. Inget annat än grisar. Ingenting annat än grisar. Det du.
Eller är det höns? Du. Är det höns? Har det någon betydelse. Spelar det någon roll. Det här är vad Jylland har. Det här är vad som finns på Jylland. Det här är Jylland. Det går att lämna varje ögonblick. Du. Och det går att komma tillbaka när man vill. Eller du kan lämna det och aldrig komma tillbaka till det. Du det kan du göra. För vi äger ingenting. Det gör vi inte. Eller hur.
Vad vi vill säga nu. Du. Vad jag vill säga nu. Du. Till dig. Vad jag vill säga till dig nu, just nu, är att vi äger ingenting. Vi äger ingenting. Det du. Jo du. Till dig. Jojomen. Just därför är allting… Just därför är vad som helst härligt. Just det. Just precis. Därför att vi inte äger det. Just därför att vi inte äger det. Det du. Det är något att bita i. Jo du.
Jo du. Du. Vi behöver inte vara rädda att förlora det. Därför. Du. Vi behöver inte förstöra det som varit. Det är borta. Puts väck. Men, du. När som helst kan det komma tillbaka. Det är sant. Och likna nuet. Du. Ja. Och vara nuet.
Du. Skulle det vara en upprepning? En omtagning?

Du. Jag är här. Du är där. Det är vi. Och det finns ingenting att säga.
Bara om vi tror att vi äger den. Och det gör vi inte. Du. Den är fri. Och det är vi också. Jag. Du. Hon. Han. Den. Det. Vi. Ni. De. Vi är fria. Den finns inte. Det finns inte. Du. Nästan var och en och vem som helst vet något om framtiden och om hur osäker den är. De. Om det finns några sådana bland er. Du.
Du. Det jag säger har något i sig. Du. Det kallas innehåll. Det kallas det. Jomen. Ja, du. Det gör det. Vad vi vill ha. Vad jag vill ha. Vad jag kräver. Är tystnad.
Du. Men vad jag kallar det är något annat. Jo. Form. Du. Att jag fortsätter prata med dig. Du. Att samtalet fortsätter. Aldrig är likadant. Jo. Jo. Aldrig dör. Aldrig dör. Att något fortsätter idag tyder på brist på intresse. Tankspriddhet. Hos någon part. Från någon part. Var var jag?
Du. Ska vi prata? Ska vi det? Eller vi kanske inte ska prata? Vi skulle helt enkelt kunna bestämma att vi inte ska prata? Som du vill. Det blir som du vill. Och du: det visar att det härliga inte är att äga något av det här. Varje ögonblick visar vad som händer. Det gör det. Det är faktiskt sant. Hur annorlunda den här känslan är jämfört med den som är bunden av minnet. Du och jag och våra slagsmål, vår utveckling, våra klimax, våra rekapitulationer. Tron att man äger sitt eget hem. Det du. Men nu är tystnaden. Men nu finns tystnaden. Men nu finns tystnader och orden skapar tystnader. Hjälper till att skapa tystnader. Jag har ingenting att säga. Du. Jag har ingenting att säga. Och jag säger det. Och det är vad jag behöver. Vi bär våra hem inom oss. Inte som snigeln. Det är precis vad jag behöver just nu. Du. Vi kan flyga. Eller stanna för att njuta av vart och ett. Men var på din vakt mot det som är så snyggt att man tappar andan. Ja. Jajamän. För telefonen kan ringa när som helst. Det kan den. Det kan den faktiskt. Och flygplanet störta eller landa på en ledig tomt eller parkeringsplats. Akta dig.
Du. Jag har ingen aning om det blir så eller inte. Har ingen aning. Vill inte veta det heller. Inte den blekaste. Om det blir så, okej. Om inte. Okej. Du. Se det som något som råkar vara där. En bit snöre eller en solnedgång. Till exempel. Bara som ett exempel. Ja. Jag äger inget av dem. Ja. Inte du heller. Sammanhangen bara blir till. Bara sådär.Som Jylland. Jylland, ja. Grisar, hönor. Inget mer än ingenting. Ingenting mindre än ingenting. Ingenting mer eller mindre än ingenting. Kan sägas. Kan sägas.
Du. Höra någon prata om det eller göra det själv är inte annorlunda, men däremot enklare än att leva det. Jylland, grisar, hönor. Det du. Enklare eftersom det händer att jag samtalar med och pratas vid.
Eller är det höns? Du. Är det höns? Har det någon betydelse. Spelar det någon roll. Att det är lätt att prata, snacka, har att göra med att man är beredd att acceptera samtalets begränsningar. Och det gör ju alla. Det gör ju alla utan att vet om det. Du. Det gör ju alla på ett eller annat sätt utan att veta om det. Eller hur? Prat är helt enkelt att det kan tänkas ut, kommas på och i samma ögonblick bli till, vara prat. Just det. Eller hur. Du. Det är en disciplin man alltid accepterar utan att veta om det och som i gengäld accepterar vad som helst. Det här är vad Jylland har. Även de sällsynta ögonblicken av extas. Som gör att vi gör vad vi gör. Vad jag gör. Just precis. Just det.
Vad vi vill säga nu. Du. Vad jag vill säga nu. Du. Till dig. Vad jag vill säga till dig nu, just nu, är att vi äger ingenting. Vi äger ingenting. Det du. Jo du. Till dig. Jojomen. Just därför är allting… Just därför är vad som helst härligt. Just det. Just precis. Därför att vi inte äger det. Just därför att vi inte äger det. Det du. Det är något att bita i. Jo du.
Jo du. Du. Vi behöver inte vara rädda att förlora det. Därför. Du. Vi behöver inte förstöra det som varit. Det är borta. Puts väck. Men, du. När som helst kan det komma tillbaka. Det är sant. Och likna nuet. Du. Ja. Och vara nuet.
Du. Skulle det vara en upprepning? En omtagning?

Du. Jag är här. Du är där. Det är vi. Och det finns ingenting att säga.
Du. Det finns något att säga. Men det är så fult och och oskönt och därför säger vi att det inte finns något att säga. Det du. Du är rädd för att dö. Jag är rädd för att dö. Det du. Hur skulle jag bättre kunna prata om vad det här pratet är än att prata om det här pratet som innefattas i en tidrymd av ungefär fyrtiofem minuter? De fyrtiofem minuterna har delats upp i fem större avsnitt. Varje del har delats på samma sätt. Delning på kvadratroten är den enda möjliga delning som tillåter den här mikro-makrokosmiska rytmiska strukturen som jag tycker är så accepterande och acceptabel. Du. Den är fri. Som du ser, eller hör, kan jag säga vad som helst. Och gör det också. Och det är vi också. Jag. Du. Hon. Han. Den. Det. Vi. Ni. De. Det gör väldigt liten skillnad vad jag säger, eller ens hur jag säger det. Vi är fria. Den finns inte. Det finns inte. Du. Nästan var och en och vem som helst vet något om framtiden och om hur osäker den är. Det är som att åka genom Jylland. De. Om det finns några sådana bland er. Du.
Du. Jo du. Döden. Den… Den… Det ligger något i vad jag säger. Det tycker jag inte om. Ett innehåll. Det tycker jag inte om. Det kallas det. Jomen. Ja, du. Det gör det. Vad vi vill ha. Vad jag vill ha. Vad jag kräver. Är tystnad. Prat utan liv är död. Prat utan prat är prat. Jo du. Jo men. Död. Jo du. Jomen. Så är det. Men liv utan prat har aldrig funnits.
Du. Men vad jag kallar det är något annat. Jo. Form. Du. Att jag fortsätter prata med dig. Du. Att samtalet fortsätter. Aldrig är likadant. Jo. Jo. Aldrig dör. Aldrig dör. Att något fortsätter idag tyder på brist på intresse. Tankspriddhet. Hos någon part. Från någon part. Var var jag?
Prat. Livet uttrycker sig självt genom prat. Samtal. Just samtal.
Du. Ska vi prata? Ska vi det? Eller vi kanske inte ska prata? Vi skulle helt enkelt kunna bestämma att vi inte ska prata? Som du vill. Det blir som du vill. Och dö: Varje ögonblick visar vad som händer. Det gör det. Det är faktiskt sant. Hur annorlunda den här känslan är jämfört med den som är bunden av minnet. Det dö. Men nu är tystnaden. Men nu finns tystnaden. Men nu finns tystnader och orden skapar tystnader. Hjälper till att skapa tystnader. Jag har ingenting att säga. Dö. Jag har ingenting att säga. Och jag säger det. Och det är vad jag behöver. Det är precis vad jag behöver just nu. Dö. Eller stanna för att njuta av vart och ett. Ja. Jajamän. För telefonen kan ringa när som helst. Det kan den. Det kan den faktiskt. Och flygplanet störta eller landa på en ledig tomt eller parkeringsplats. Akta dig.
Dö. Jag har ingen aning om det blir så eller inte. Har ingen aning. Vill inte veta det heller. Inte den blekaste. Om det blir så, okej. Om inte. Okej. Dö. Se det som något som råkar vara där. En bit snöre eller en solnedgång. Till exempel. Bara som ett exempel. Ja. Jag äger inget av dem. Ja. Inte du heller. Sammanhangen bara blir till. Bara sådär.Som Jylland. Jylland, ja. Grisar, hönor. Inget mer än ingenting. Ingenting mindre än ingenting. Ingenting mer eller mindre än ingenting. Kan sägas. Kan sägas.
Dö. Höra någon prata om det eller göra det själv är inte annorlunda, men däremot enklare än att leva det. Jylland, grisar, hönor. Det dö. Enklare eftersom det händer att jag samtalar med och pratas vid.
Dö. Har det någon betydelse. Spelar det någon roll. Att det är lätt att prata. Och det gör ju alla. Det gör ju alla utan att vet om det. Dö. Det gör ju alla på ett eller annat sätt utan att veta om det. Eller hur? Prat är helt enkelt att det kan tänkas ut, kommas på och i samma ögonblick bli till, vara prat. Just det. Eller hur. Dö. Vad jag gör. Just precis. Just det.
Vad vi vill säga nu. Dö. Vad jag vill säga nu. Dö. Till dig. Vad jag vill säga till dig nu, just nu, är att vi äger ingenting. Vi äger ingenting. Det dö. Jo dö. Till dig. Jojomen. Just därför är allting… Just därför är vad som helst härligt. Just det. Just precis. Därför att vi inte äger det. Just därför att vi inte äger det. Det dö. Det är något att bita i. Jo du.

Du. Jag är här. Du är där. Det är vi. Och det finns ingenting att säga.
Du. Det finns något att säga. Varje ögonblick är absolut, levande och speciellt. Jo du. Koltrastar lyfter från åkern. Härligt. Jag. Du. Hon. Han. Den. Det. Vi. Ni. De. Jag hörde dem för att jag accepterade samtalets begränsningar. Höll käft. Höll käften. Det du. Det var då. Det var då det. Gjorde jag. Det är faktiskt sant. Det gör väldigt liten skillnad vad jag säger, eller ens hur jag säger det. Du. Vi börjar inte komma någonstans alls.
Du. Jylland. Jo du. Den? Den? Det ligger något i vad jag säger. Det tycker jag inte om. Är innehållet intressant? Både och. Och varken eller. Ett innehåll. Jylland. Det tycker jag inte om. Det kallas det. Jomen. Ja, du. Det gör det. Vad vi vill ha. Vad jag vill ha. Vad jag kräver. Jo du. Jo men. Död. Jo du. Jomen. Så är det.
Du. Men en sak är säker. Om någon ska säga något som ska vara ingenting måste den som ska säga det älska och ha tålamod med det hon eller han pratar om. Jo. Så är det. Du. Annars börjar man tänka på vad hon eller han säger. Just det. Är någon sömnig så låt honom eller henne sova. Du. Jag pratar för att när jag pratar är det tydligt att jag inte vet någonting, men när jag inte pratar är tror jag att jag vet någonting. Att samtalet fortsätter. Aldrig är likadant. Jo. Jo. Aldrig dör. Aldrig dör. Att något fortsätter idag tyder på brist på intresse. Tankspriddhet. Hos någon part. Från någon part. Var var jag?
Du. Jag är här. Du är där. Det är vi. Och det finns ingenting att säga.
Det finns det inte. Du. De som vill komma någonstans. De där som vill komma någonstans. De. Om det finns några sådana bland er. Du.
Du. Låt dem gå när de vill. Låt dem gå när som helst. Du. Vad vi vill ha. Vad jag vill ha. Vad jag kräver. Är tystnad.
Du. Ska vi prata? Ska vi det? Som du vill. Det blir som du vill. Jag har ingenting att säga. Du. Jag har ingenting att säga. Och jag säger det.
Du. Jag har ingen aning om det blir så eller inte. Har ingen aning.
Du. Nu vet han att han behöver Jylland i sig. Det du. Ja, du. Jylland liknar inget annat. Ingenting annat. Du. Mycket uppfriskande. Mycket vederkvickande för en köpenhamnare. Det du. Jo du. Det är som ett tomt glas. Jo du. Inget annat än grisar. Ingenting annat än grisar. Det du.
Vad vi vill säga nu. Du. Vad jag vill säga nu. Du. Till dig. Vad jag vill säga till dig nu, just nu, är att vi äger ingenting. Vi äger ingenting. Det du. Jo du. Till dig. Jojomen. Just därför är allting? Just därför är vad som helst härligt. Just det. Just precis. Därför att vi inte äger det. Just därför att vi inte äger det. Det du.

Du. Jag är här. Du är där. Det är vi. Och det finns ingenting att säga.
Du. Ska vi prata? Ska vi det? Eller vi kanske inte ska prata? Vi skulle helt enkelt kunna bestämma att vi inte ska prata? Som du vill. Det blir som du vill. För telefonen kan ringa när som helst. Det kan den.
Du. Jag har ingen aning om det blir så eller inte. Har ingen aning. Vill inte veta det heller. Inte den blekaste. Om det blir så, okej. Om inte. Okej. Du. Se det som något som råkar vara där. En bit snöre eller en solnedgång. Till exempel. Bara som ett exempel. Ja. Jag äger inget av dem. Ja. Inte du heller. Sammanhangen bara blir till.
Jo du. Du. Vi behöver inte vara rädda att förlora det. Därför. Du. Vi behöver inte förstöra det som varit. Det är borta. Puts väck. Men, du. När som helst kan det komma tillbaka. Det är sant. Och likna nuet. Du. Ja. Och vara nuet.
Du. Skulle det vara en upprepning? En omtagning?
Du. Jag är här. Du är där. Det är vi. Och det finns ingenting att säga.
Du. Det finns något att säga. Och dö: Varje ögonblick visar vad som händer. Det gör det. Det är faktiskt sant. Hur annorlunda den här känslan är jämfört med den som är bunden av minnet. Det dö. Men nu är tystnaden. Men nu finns tystnaden. Men nu finns tystnader och orden skapar tystnader. Hjälper till att skapa tystnader. Jag har ingenting att säga. Dö. Jag har ingenting att säga. Och jag säger det. Och det är vad jag behöver. Det är precis vad jag behöver just nu. Dö. Eller stanna för att njuta av vart och ett. Ja. Jajamän. För telefonen kan ringa när som helst. Det kan den. Det kan den faktiskt. Och flygplanet störta eller landa på en ledig tomt eller parkeringsplats. Akta dig.
Dö. Jag har ingen aning om det blir så eller inte. Har ingen aning. Vill inte veta det heller. Inte den blekaste. Om det blir så, okej. Om inte. Okej. Dö. Se det som något som råkar vara där. En bit snöre eller en solnedgång. Till exempel. Bara som ett exempel. Ja. Jag äger inget av dem. Ja. Inte du heller. Sammanhangen bara blir till. Bara sådär.Som Jylland. Jylland, ja. Grisar, hönor. Inget mer än ingenting. Ingenting mindre än ingenting. Ingenting mer eller mindre än ingenting. Kan sägas. Kan sägas.
Dö. Höra någon prata om det eller göra det själv är inte annorlunda, men däremot enklare än att leva det. Jylland, grisar, hönor. Det dö. Enklare eftersom det händer att jag samtalar med och pratas vid.
Dö. Har det någon betydelse. Spelar det någon roll. Att det är lätt att prata. Och det gör ju alla. Det gör ju alla utan att vet om det. Dö. Det gör ju alla på ett eller annat sätt utan att veta om det. Eller hur? Prat är helt enkelt att det kan tänkas ut, kommas på och i samma ögonblick bli till, vara prat. Just det. Eller hur. Dö. Vad jag gör. Just precis. Just det.
Vad vi vill säga nu. Dö. Vad jag vill säga nu. Dö. Till dig. Vad jag vill säga till dig nu, just nu, är att vi äger ingenting. Vi äger ingenting. Det dö. Jo dö. Till dig. Jojomen. Just därför är allting… Just därför är vad som helst härligt. Just det. Just precis. Därför att vi inte äger det. Just därför att vi inte äger det. Det dö. Det är något att bita i. Jo du.
Du. Jag är här. Du är där. Det är vi. Och det finns ingenting att säga.
Du. Det finns något att säga. Härligt. Jag. Du. Hon. Han. Den. Det. Vi. Ni. De.
Du.
Prat.
Du.
Dö.
Ja.
Du.